133
sägandes, sof utom mitt hem. Då det blef natt, tog jag min tillflykt till mitt gamla sätt, i det jag klef upp i ett träd, der jag sedan njöt den bästa sömn.
Följande morgon fortsatte jag mina forskningar, hvarunder jag tillryggalade nära fyra mil, åtminstone så mycket jag kunde sluta till, efter dalens sträckning, och gick oupphörligt mot norden, under det bergskedjor drogo sig i norr och söder om mig.
Mot slutet af denna vandring kom jag till en öppen landsträcka, som sluttade åt vester; en liten, frisk källåder uppsprang från en närgränsande kulle och framflöt sedan i östlig riktning.
I hela denna trakt herrskade en så mild luft: marken var så grön, så blomsterrik, och allt stod i en så herrlig vårfägring, att man kunnat tro sig vara i en af konsten anlagd och vårdad trädgård.
Jag gick fram ett stycke utefter dalsluttningen, betraktade den uppmärksamt, och tänkte derunder med en hemlig, men af många sorgsna tankar störd glädje, att allt detta vore min egendom, att jag vore en oinskränkt konung öfver denna ö och med full egande rätt till densamma; ja, att jag kunde öfverföra den på en annan, liksom den tillfallit mig genom arf; precist på samma sätt, som en engelsk lord hushållar med sina stamgods.
Nu fick jag sigte på en stor mängd kakao-, orange, lemon- och citronträd, hvilka likväl alla voro vilda, och icke särdeles rika på frukt.
Men till och med de gröna frukter, jag plockade, voro icke allenast ganska välsmakande, utan äfven helsosamma. Sedermera uppblandade jag deras saft med
