139
19.
Ungdomsminnen.
Mitt bläck började nu lida till slut, hvarföre jag beslöt inskränka mitt skrifveri så mycket som möjligt, och endast uppteckna de märkvärdigaste händelserna, utan att som hittills dag från dag skrifva upp allt hvad som händt mig.
Den torra och regniga årstiden tycktes mig nu regelbundet vexla hvar med annan; jag förstod att indela dem, och tog derföre alltid sedan på förhand mina mått och steg.
Denna erfarenhet blef mig likväl dyr; och det jag nu har att berätta, tillhör den svåraste skola, jag någonsin genomgått.
Jag har förut omnämnt, att jag noga gömde den lilla qvantitet säd, hvars groende jag ansåg för ett underverk, och utgjordes hon af vid pass tjugo strån ris och trettio strån korn.
Sedan regnet upphört, och solen, aflägsnande sig från mig, nalkades sin sydliga ståndpunkt, trodde jag tiden vara inne att så. Jag uppgräfde derföre, så godt jag kunde, med min skyffel ett stycke land, delade det i två halfvor och utsådde min säd.
Medan jag var sysselsatt härmed, föll det mig händelsevis in, att jag gjorde klokare, om jag icke sådde alltsammans på en gång, då jag icke med säkerhet visste, om väderleken vore gynnande. Jag använde derföre
