149
förekommit mig så otreflig, att jag nu fann min boning jemförelsevis vara ett riktigt palats.
Jag fick häraf ett sådant tycke för allt hvad som omgaf mig, att jag en gång för alla slog alla tankar på flyttning ur hågen.
Under hela den derpå följande veckan hvilade jag mig efter mina res-strapatser. Största delen af denna tid använde jag på förfärdigandet af en bur åt min papegoja, som redan började att icke mera bli en obetydlig varelse i min husliga krets.
Slutligen kom jag också att tänka på den stackars instängda killingen, hvarföre jag beslöt att hemta den.
Vid framkomsten fann jag den på samma ställe, der jag lemnat honom, och i sjelfva verket kunde han icke heller slippa ut; men han nästan försmäktade af hunger. Sedan han fått stilla sin värsta aptit med bladen på några grenar, som jag lade fram åt honom, band jag åter ett snöre kring halsen på honom, men han var så matt, att jag alldeles icke behöft något snöre, ty han sprang bakefter mig som en hund.
Sedan han väl fått hull på sig, blef han så tam och förtrogen med sin omgifning, att han icke mera ville lemna mig.
Regntiden var nu inne. Den 30 September firade jag åter årsdagen af min ankomst till ön med samma högtidlighet som första gången. Jag hade nu varit två år på ön, och emotsåg ännu min befrielse med lika litet hopp som under första dagen af min landstigning. Men jag tillbragte likväl hela dagen med andaktsöfningar och tackade af hela mitt hjerta Försynen för de underbara ynnestbevis, med hvilka den öfverhopat
