5
jag i detta ögonblick med så mycken värma skildrat för dig. Skulle du icke bli belåten och lycklig i verlden, så anse detta som en ödets skickelse, eller fast mer som en oundviklig följd af en förvillelse, som du måste afsäga dig. Jag är nu mer frikallad från allt ansvar, ty jag har uppfyllt min pligt, då jag upplyste dig i ditt förehafvande, som enligt min öfvertygelse, måste blifva ditt förderf. Med ett ord, jag skall redligt uppfylla mitt välmenta löfte, i fall du ger efter för min önskan och stannar qvar här; men jag är icke sinnad att medverka till din olycka, genom att gynna ditt aflägsnande. Låt exemplet af din äldsta bror tjena dig till varning, ty äfven honom gjorde jag en gång samma enträgna föreställningar, på det han skulle afstå från sin föresats, att deltaga i kriget uti Nederländerna; hans ungdomliga åtrå segrade öfver mina förmaningar och dref honom i slagtningens tummel, der han fann döden. Jag skall visserligen inte upphöra, att bedja för din välgång, men så mycket tror jag mig kunna förutsäga dig, att, såvida ditt egensinniga hufvud utför en sådan plan, skall himmelen neka dig sin välsignelse, och du i en hjelplös framtid få tid nog, att eftersinna, huruvida du handlade klokt, då du försmådde mina faderliga råd!“
Emot slutet af hans förmaningar, hvilka i sjelfva verket voro profetiska, ehuru jag icke tror, att min far då hade någon aning om min framtid, märkte jag stora tårar tillra utför hans kinder, isynnerhet då han talade om min brors död; och då han yttrade, att jag i ett hjelplöst tillstånd skulle få tid nog att ångra mig, afbröt han tvärt, och tillade derefter: “Mitt hjerta är för mycket fullt; jag kan inte säga dig någonting mera!“
