157
och med hvarje timma lärde jag allt bättre inse de svårigheter, jag hade att bekämpa, till och med då, när jag skördade den handfull korn, som på ett så underbart sätt uppvuxit.
Allramest saknade jag en plog och derefter en spade. Den sednare hade jag väl, som läsaren vet, redan sökt förskaffa mig, men arbetet med densamma gick icke fort; och ehuru den kostat mig mycken tid, blef den likväl snart uttjent, till följe hvaraf mitt arbete blef både ofullkomligare och mera mödosamt.
Fogande mig i allt detta, sträfvade jag med ett outtröttligt tålamod, och till och med den ledsamma utgången afskräckte mig icke. Sedan jag sått, felades mig en harf, hvarföre jag såg mig nödsakad, att först hugga mig en lång stock och sedan släpa den bakom mig, hvarigenom jag, så till sägandes, förr uppristade jorden än jag harfvade den.
När sedan min säd kommit upp eller fått ax, huru många omsorger och huru mycket besvär förestod mig icke då, för att kringgärda, skära, hemföra, tröska, vanna och förvara den?
Derefter behöfde jag en qvarn, för att få den mald, en hårsikt, för att få den siktad, jäst och salt till degen och slutligen en ugn till bakningen. Allt detta måste jag vara betänkt på, utan att ega ett enda af dertill erforderliga verktyg; men icke dessmindre utgjorde min spanmål en källa till tröst och välstånd för mig.
Jag upprepar, att denna brist på verktyg och husgerådspersedlar var orsaken till långvarigheten i alla mina företag, men häremot fanns ingen bot. För öfrigt hade jag indelt min tid och den kunde således icke gå
