6
Dessa förmaningar rörde mig djupt, och huru kunde de annat? Jag beslöt derföre, att icke mera tänka på någon utflygt, utan att, enligt min fars önskan nedsätta mig i min födelsestad. Men ack! under några få dagar glömdes åter dessa föresatser och, med ett ord, för att undgå alla nya invändningar, beslöt jag några veckor sednare, att fly hemifrån. Men jag öfverilade mig derföre icke, utan afvaktade en dag, då min mor tycktes vara gladare än vanligt, tog henne afsides och sade: Den oemotståndligaste åtrå, att se verlden har till den grad bemäktigat sig mitt hela väsende, att det är mig omöjligt företaga något med den fasta vilja, utan hvilken ingenting kan lyckas. Min far gjorde derföre långt bättre, att gifva mig sitt samtycke, än att sätta mig i nödvändighet, att ej fråga derefter. Nu då jag är aderton år gammal, är det för sent, att sätta mig i lära hos någon köpman, ellet göra mig till skrifvare hos en advokat; ville jag också beqväma mig dertill, vet jag likväl säkert, att jag ingalunda skulle härda ut min lärotid, utan oförtöfvadt lemna min plats och bege mig till sjös. Var derföre god och öfvertala min far, att han ger mig sitt samtycke till en längre resa, och då jag sedan återkommer och min åtrå blifvit tillfredsställd, skall jag visserligen intet mera vika ur fläcken, utan lofvar er, att genom fördubblad flit taga igen den förlorade tiden.“
Detta meddelande skakade min mor på det högsta. “Det kan jag omöjligt föreslå“, svarade hon mig, tvärtom skall jag noga akta mig, att tala med din far derom; han vet för väl hvad som är dig nyttigast, för att lemna sitt bifall till ett förehafvande, som endast kan störta dig i förderfvet; jag är högeligen förvånad, att du
