161
kärl blifvit genomglödgade, utan att dervid ha sprungit sönder.
Hettan underhöll jag omkring fem till sex timmar, då jag märkte att en af krukorna, utan att ha spruckit, började smälta tillsamman. Den med leran förenade sanden hade råkat i flytning, och skulle ha förglasat dem allesammans, om jag så fortfarit. Jag minskade derföre småningom elden, till dess rödhettan försvunnit.
Efter att ha genomvakat hela natten, för att elden icke skulle slockna, såg jag mig vid dagens ankomst i besittning af tre förträffliga krukor, och tvenne andra kärl, hvilka voro så väl brända, jag kunde önska det. Ett af dem hade genom sandens smältning blifvit öfverdragen med en fullkomlig glasur.
Jag behöfver väl icke anmärka, att jag hädanefter icke saknade kärl för mina hushållsbehof, men anmärker endast, att formen på dem var något ovanlig. Min glädje var emellertid icke liten, att så på en gång se mig egare till så många kärl, hvilka kunde motstå eldens åverkan, och jag kunde knappt dröja tills ett af dem blifvit kallt för att fylla det med vatten och derefter koka mig ett stycke kött, som äfven lyckades alldeles förträffligt.
Utaf ett stycke getkött erhöll jag en särdeles god buljong, till hvilken det endast felades mig gryn och några andra ingredienser, för att göra den rätt smaklig.
Behofvet af en stenmortel, i och för krossningen af min säd, satte mig i ny förlägenhet, ty på en qvarn lönade det icke mödan tänka.
Min förlägenhet för afhjelpandet af detta behof var icke liten, ty utaf alla handtverk i verlden var väl
