162
stenhuggeriet det, hvartill jag hade de minsta anlag, och utomdess saknade jag alla erforderliga verktyg.
Under flera dagar såg jag mig om efter en sten, som vore nog stor och fast, för att omskapa den till en mortel, men fann endast klippstenar, som jag dels icke kunde stycka, dels icke förarbeta. Stenarterna på ön voro utomdess icke nog hårda, utan af sandig beskaffenhet, som gjorde dem oförmögna att emotstå verkan af en tung stöt, hvarförutan sandpartiklar alltid skulle ha kommit med ibland säden.
Jag öfvergaf derföre detta projekt och uppsökte i stället en tjenlig brädkloss, som var mycket lättare att finna, och i hvilken jag efter mycket besvär brände ett hål, i likhet med de amerikanska vildarnes sätt vid förfärdigandet af deras piroger.
Af det förr omnämnda jernträdet gjorde jag sedermera en stöt, hvarefter jag undangömde mina redskaper till nästa skörd.
Den nästföljande svårighet, jag hade att öfvervinna, bestod i förfärdigandet af en hårsikt, ty utan en sådan kunde jag icke gärna använda mitt mjöl till bakning.
Under flera månader grubblade jag härpå, ty jag saknade allt dertill erforderligt, och mitt linne var alldeles söndertrasadt. Jag hade väl gethår, men förstod mig hvarken på att spinna eller väfva dem, och äfven om jag det kunnat, felades mig de nödvändiga redskapen.
Jag var alldeles rådlös, men på en gång erinrade jag mig några halsdukar af kallikå eller musslin, som jag hittat på fartyget bland matrosernas kläder. Dessa klippte jag sönder och fick sålunda flera smärre siktar, som temligen väl egnade sig till det afsedda behofvet.
