Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/192

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

163


Nu var jag försedd för flera år. Längre fram skall jag omtala, hvad jag sedermera tog mig till.

Ännu återstod mig likväl att tänka på bakningen.

Det första jag behöfde var jäst, men då denna icke på något vis stod att få, grubblade jag icke länge deröfver. Bakugnen gjorde mig i stället så mycket mera bryderi, till dess jag ändtligen hittade på följande utväg. Jag gjorde mig nemligen några särdeles breda, icke djupa lerkärl, med omkring tvenne fots omkrets och nio tums höjd, hvilka jag brände liksom de förra, hvarefter jag satte dem å sido.

När jag nu skulle baka, gjorde jag först och främst upp en dugtig eld på min spisel, som var belagd med fyrkantiga tegelstenar af min egen fabrik; ehuru jag icke precist vill svära på, att de vore alldeles vinkelräta.

Sedan veden nedbrunnit till kol, utbredde jag de sednare jemt öfver spiseln, der de fingo ligga qvar till dess denna blifvit tillräckligt varm.

Derefter sopade jag undan askan, satte fram mina brödkakor och öfvertäckte dessa med ett lerfat, kring hvilket jag sedan lade den heta askan, för att underhålla och öka hettan.

På sådant sätt blef mitt kornbröd så godt man kunnat göra det med tillhjelp af den bästa bakugn; ja, jag blef inom kort en riktig pastejbagare, ty jag gjorde riskakor och puddingar. Till sjelfva pastejerna kom det icke; ty jag hade ju ingenting annat att fylla dem med, än fogel- och getkött.

Man skall icke förundra sig, när jag försäkrar, att jag höll på härmed nästan under hela det tredje året af