169
Jag behöfde således icke tänka på annat, än att få den i sjön, och hade detta lyckats mig, är det intet tvifvel underkastadt, att jag företagit en af de vanvettigaste och äfventyrligaste resor sedan verldens skapelse.
Men alla mina försök i denna väg slogo felt, ehuru jag derpå använde en otrolig möda, och pirogen icke låg mer än högst femtio famnar från hafvet. Första hindret bestod deri, att den låg på en höjd, som var nära nog tvärbrant åt strandsidan. För att undanrödja detta, beslöt jag gräfva undan jorden, till dess jag fått en lagom sluttning.
Jag grep mig äfven an och utgjöt derunder millioner svettdroppar! Men tänker man någonsin på besväret, när friheten är det mål, hvartill man sträfvar?
Sedan denna svårighet väl blifvit öfverstånden, mötte jag en ännu större, ty jag förmådde lika litet få pirogen ur stället, som jag var i stånd att flytta slupen.
Nu mätte jag afståndet till stranden och beslöt gräfva en kanal, för att låta hafvet få afhemta min befriare ur fångenskapen.
Med friskt mod började jag äfven denna ansträngning, men sedan jag beräknat de erforderliga dimensionerna för min kanal, liksom svårigheten att undanskaffa den uppgräfda jorden, fann jag tyvärr, att jag icke hade att räkna på någonting annat än mina båda armar, och att jag skulle behöfva minst tio år för att blifva färdig; ty kusten var så hög, att öfre ändan af min kanal åtminstone bordt vara tjugotvå fot djup. Och härigenom såg jag mig tvungen, att öfvergifva äfven detta projekt.
Mitt hjerta var färdigt att brista vid öfvertygelsen härom, och nu först, men för sent, besinnade jag, hur
