172
oändligt mer, än jag någonsin kunde förbruka. Jag hade ingenting annat att önska, än några småsaker, som likväl skolat vara mig till stor nytta. Som mina läsare redan veta, var jag egare till en förmögenhet af trettiosex pund Sterling, dels i guld, dels i silfvermynt; men min Gud! hvartill gagnade mig denna lumpna metall, då jag icke visste, hur jag skulle använda den och gerna velat ge bort en hand full af densamma för några tobakspipor eller en handqvarn, att derpå mala min spanmål! Lika gerna hade jag gifvit bort alltsammans, om jag i stället fått för sex pence engelska roffrön, eller en hand full ärter och bönor tillika med en butelj bläck. Penningarne voro mig till ingen nytta och blefvo äfven orörda qvarliggande i en låda, der de under regntiden öfverdrogos med mögel. Men om också denna låda varit full med diamanter, skulle de icke egt en smula större värde för mig.
Jag hade nu kommit derhän, att jag erfor en långt större inre tillfredsställelse öfver mitt lefnadssätt, än som var händelsen i början, och kände mig derjemte ojemförligt lyckligare, så till själ som kropp. Ofta nedsatte jag mig till min måltid med ett tacksamt sinne, beundrande Försynens hand, som dukat mig ett bord midt i ödemarken. Jag sträfvade efter att vända mina blickar mera på ljus- än skuggsidan af min belägenhet, och förr glädja mig åt de njutningar, som voro mig förunnade, än eftersträfva hvad som fattades mig. Härigenom vann jag småningom en allt större frid med mig sjelf. Jag anför specielt denna omständighet, för att derigenom djupt inpregla den hos de menniskor, hvilka aldrig finna sig nöjda, och icke rätt veta njuta af de håfvor,
