175
Känslan för allt godt var då så utsläckt hos mig, och jag visste så litet hvad jag var eller borde vara, att jag till och med i de ögonblick, då himmelen så underbart förlänade mig sitt beskydd, icke en enda gång hvarken tänkte eller yttrade: “O min Gud, jag tackar dig! Äfven i det största betryck, föll det mig icke in, att åkalla den allsmäktiges bistånd, eller utropa: “Herre, förbarma dig öfver mig!“ Guds heliga namn gick icke oftare öfver mina läppar än vid hädelser och svordomar.
Förfärliga betraktelser öfver mitt förflutna lifs vrånghet och gudlöshet förödmjukade, som jag redan omtalat, under flere månader min själ. När jag tänkte på mig sjelf och besinnade den högre, faderliga omvårdnad, som blifvit mig beskärd alltsedan min ankomst till denna ö, samt huru öfverseende den gode Guden förfarit mot mig, i det han icke allenast straffade mig långt mindre, än mina gerningar det förtjenat, utan äfven så rikeligen sörjde för mitt lifsuppehälle, då uppvaknade ånyo mitt hopp, att genom en uppriktig ånger återvinna Guds nåd och förtröstade jag åter på hans outtömliga barmhertighet.
Jag tillvande mig å ena sidan vid en ovilkorlig undergifvenhet för Guds vilja, men å andra sidan vid en uppriktig tacksamhet för hvad som vederfors mig, och detta såsom följd af min öfvertygelse, att jag icke vågade beklaga mig, då jag fått behålla lifvet, oaktadt jag så rättvisligen gjort mig värd detsammas förlust; att jag blifvit öfverhopad med förmåner, dem jag på detta ställe icke förnuftigtvis vågat hoppas; att jag, långt ifrån att knota öfver min belägenhet, borde glädja mig åt densamma, och utan återvändo tacka himmelen för mitt
