Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/206

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

177



Det första, som tog slut efter bläcket, var mitt bröd, jag menar nemligen de från fartyget räddade skorporna. Jag hade alltid på det sparsammaste hushållat med dem, och under ett helt år inskränkt mig till en skorpa om dagen. Det oaktadt måste jag sakna bröd under mer än tolf månader, ända till dess jag på egen mark fått skörda spanmål, hvaröfver jag hade alla anledningar att vara tacksam, då den, som läsaren redan vet, på ett så underbart sätt kom mig tillhanda.

Mina kläder började äfven bli utslitna. Mitt linne var längesedan slut, med undantag af några randiga skjortor, hvilka jag tillika med några kavajer hittade bland matrosernas kläder. Jag hade varit mycket rädd om dem, emedan jag ofta icke kunde begagna något annat plagg. Hettan var nemligen så plågsam, att jag helst icke tagit några kläder på mig, men jag kunde icke förmå mig att gå naken, ehuru jag visste mig vara alldeles ensam på ön.




25.
Äfventyrlig kringsegling af ön.

Solhettan var dessutom långt odrägligare då jag gick naken, än då jag nyttjade kläder. I förra händelsen fick jag ofta valkar på skinnet, men bar jag deremot en skjorta, spelade vinden under den, och afkylde mig derigenom på ett behagligt sätt. Lika så litet kunde jag vänja mig, att gå ut i solskenet utan hufvudbonad. Solstrålarne bränna så häftigt under detta himmelsstreck,

Robinson.12