178
att jag genast fick hufvudvärk, när de lodrätt träffade hjessan.
Till följe häraf tänkte jag på ordnandet af de få lumpor, jag ännu kallade kläder. Alla mina tröjor voro utslitna; jag måste derföre försöka, att göra mig andra af de stora matroskavajerna. Sålunda grep jag nu till synålen och blef min egen skräddare, änskönt mitt arbete icke var att skryta med. Jag förfärdigade emellertid trenne tröjor, af hvilka jag väntade mig en god och långvarig tjenst. De benkläder jag fabricerade, voro jemmerliga att åse. Jag har redan berättat, att jag gömde skinnen af alla de djur, jag dödade. Vanligtvis spände jag ut dem i solen, men somliga blefvo derigenom så torra och ohandterliga, att de icke dugde till något, hvaremot andra kommo mig särdeles väl till pass. Det första jag använde dem till, var en stor mössa, med hårsidan utåt, för att afhålla regnet. Det lyckades mig så bra, att jag omedelbart derefter grep mig an med en hel klädning, nemligen en tröja och ett par benkläder, som voro öppna öfver knäet. Jag gjorde allting mycket vidt, emedan jag mer afsåg värn mot hettan än mot kölden. I öfrigt upprepar jag än en gång, att alla mina kläder hade en högst ömklig snitt, ty jag var en dålig timmerman, men en ännu sämre skräddare.
Härefter började jag tänka på en solskärm åt mig, emedan den mer än väl behöfdes. Jag hade sett dem göra sådana i Brasilien, der de icke gerna kunna undvaras, i anseende till den starka värmen; och värmen på min ö var åtminstone lika stor om icke större, emedan den låg ännu närmare eqvatorn. Som jag dessutom ofta företog långa vandringar, skulle jag komma att
