Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/211

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

182


jag beräknat; ty ehuru ön icke var särdeles bred, anträffade jag likväl vid östra kusten ett långt ref, som dels öfver, dels under vattnet sträckte sig omkring åtta mil ut i hafvet, och på andra sidan begränsades af en torr, vid pass fyra mil lång sandbank, till följe hvaraf jag nödgades göra en stor omväg.

Vid upptäckten af detta ref, ville jag iförstone uppge hela min plan och åter vända om, emedan jag icke viste, huru långt refvet var, men isynnerhet, huru jag skulle kunna komma tillbaka. Jag fällde derföre mitt lilla ankare, hvilket bestod af en gammal, från fartyget hemtad ankarklo.

Sedan jag fört min pirog i säkerhet, tog jag bössan och gick i land upp på en kulle, som tycktes beherska denna hafsudde. Härifrån kunde jag öfverse hela dess sträckning, till följe hvaraf jag beslöt kringsegla udden. Under det jag härifrån blickade utåt hafvet, upptäckte jag en häftig, jag skulle nästan kunna säga ursinnig strömfåra, som drog sig åt öster ett stycke utom sandåsen. Jag tog den ännu närmare i ögnasigte, ty stället syntes farligt, och ifall jag råkade i fåran, fruktade jag att bli bortförd, utan att sedan törhända kunna återkomma till ön. Jag tror äfven, att så hade händt, ifall jag icke varit nog försigtig att gå upp på kullen, ty samma ström gick äfvenledes på andra sidan om ön, ehuru på längre afstånd från densamma. Härförutan varseblef jag äfven en underhafshvirfvel. Det fanns således tvenne alternativer, antingen att bortföras af strömmen, eller råka i vattenhvirfveln.

Under tvänne hela dagar qvarblef jag på denna kulle, emedan vinden, som blåste från ost-syd-ost, låg