184
icke under tusen mil finna hvarken fast land eller en ö
Härunder kände jag djupt, huru lätt det är för den eviga Försynen, att försämra den uslaste belägenhet, i hvilken en dödlig tror sig ha råkat. Nu föreföll mig min ensliga, tröstlösa ö som det herrligaste ställe på jorden, och att återkomma till den, var den enda lycka, mitt hjerta önskade sig. Fattad af den häftigaste längtan, sträckte jag armarne mot ön, och utropade högt: “Så skall jag då aldrig återse dig, du lyckliga ö! Arme, usla varelse, hvart tar du vägen?“
Nu förebrådde jag mig min otacksamhet. Huru ofta hade jag icke knotat öfver mitt ensliga lif; och hvad skulle jag icke nu ha gifvit ut, för att åter få sätta foten på min ö? På detta vis inse vi icke rätta beskaffenheten af vår belägenhet, förr än vi genom missöden rätt lärt känna den, och veta först då uppskatta våra njutningar, när de blifvit oss beröfvade!
Man torde knappt göra sig ett begrepp om min bestörtning, under det jag bortfördes från min älskade ö och drefs utåt oceanen. Den låg redan öfver två timmars väg från mig, och jag förtviflade att någonsin återse den.
Emellertid arbetade jag af alla krafter, att styra min pirog mot norden, d. v. s. norr om strömfåran, der hvirfveln låg.
Omkring middagstiden, då solen inträdde i meridianen, tyckte jag mig känna en lätt vindflägt från sydsydost. Häraf fick jag åter mod, isynnerhet när den en halftimma derefter började blåsa temligen friskt.
