Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/215

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

186


strömmen aftaga och att den icke skjutsade mig längre. Som jag emellertid var emellan tvenne strömfåror, nemligen den sydliga, som fortskaffat mig, och den nordliga, som gick ungefär sex mil derifrån, fann jag vattnet vester om ön alldeles lugnt och orörligt. Då vinden fortfor att vara gynnande, styrde jag rätt på ön, ehuru det icke gick så fort, som dittills.

Sedan jag omkring klockan fyra på eftermiddagen hunnit så nära ön, att det endast återstod några mil, fann jag, att förr omnämnda ref, den egentliga orsaken till min olycka, utsträckte sig mot söder, och att det, återkastande strömmen, hade bildat en annan hvirfvel mot norr. Den sednare syntes mig vara särdeles häftig och omedelbart ledande till målet för min fart, som låg vestligt eller fastmera nordligt.

Gynnad af en frisk vind, seglade jag i sned riktning nordvestligt genom denna hvirfvel och var efter en timma endast en mil från kusten. Vattnet var lugnt och jag hade snart uppnått stranden.

Som min fot vidrörde marken föll jag på knä och tackade Gud för min räddning, i fast beslut, att icke mer tänka på någon flykt i min pirog. Sedan jag derefter vederqvickt mig med återstoden af mitt munförråd, drog jag upp båten på stranden af en liten bugt, lade mig att hvila under några träd och inslumrade snart, vaggad till sömns af mina långvariga ansträngar.

Vid uppvaknandet råkade jag uti ingen ringa förlägenhet, huru jag skulle komma hem igen. Den fara jag öfverstått var alldeles för stor, och jag visste nu hvad jag vågade, vid en hemfärd samma väg jag kommit.