193
ville de icke äta, men förfördes slutligen af det goda korn, hvarpå jag inviterade dem, och blefvo småningom mer och mer spaka.
Jag insåg nu nödvändigheten för mig, att uppföda tama getter, för att jag icke skulle komma att sakna denna af mig omtyckta spis, sedan mitt krut en gång tagit slut. Derunder föll det mig likväl in, att jag måste akta mina unga getter för de vilda bockarna, på det de sjelfva icke åter skulle bli vilda. För att vinna detta ändamål måste jag kringgärda ett stycke land och göra stängslet så tätt och högt, att man hvarken inifrån eller utifrån skulle kunna hoppa öfver det.
För en ensam person var detta företag särdeles svårt, men nödvändigheten bjöd mig att utföra det. Min första omsorg bestod nu deri, att uppsöka en tjenlig plats, der djuren icke saknade bete och der det äfven var tillgång på vatten och skugga.
Den, som förstår sig på dylika inhägnader, skall finna, att det var särdeles oklokt, att på en äng eller en savann, som man säger i våra vestliga kolonier, utvälja såsom en passande plats ett flackt, öppet ställe, hvars ena ända var skuggad, och genom hvilket några rännilar här och der framslingrade sig.
En kännare skall derjemte le åt min omtanka, då jag säger honom, att jag anlade gärdesgården på sådant sätt, att den skulle fått nära två mils omkrets. Öfverdriften låg emellertid icke så mycket i det för stort tilltagna omfånget, ty om det äfven utgjort tio mil, skulle jag egt tillräcklig tid för utförandet, utan fast mer deri, att jag icke besinnade, hurusom mina getter på en så vidsträckt plats skulle bli likaså vilda, som om de
