196
gunstling, hade nåden att tala mig till; min trogna hund, som nu blifvit gammal och krasslig, och tyvärr! icke funnit någon trogen följeslagerska genom lifvet, till fortplantande af hans ädla stam, satt ständigt till höger om mig; mina två katter paraderade vid hvardera ändan af bordet, snålt väntande på de bitar, min konungsliga hand litet emellan af gunst och nåd räckte dem.
Dessa båda kattor voro icke desamma, jag medtog från fartyget; ty de sednare hade längesedan afsomnat och jag hade med egen hand begrafvit dem nära intill min boning. En af dem hade likväl fått ungar, jag vet icke rätt med hvad för slags djur, af hvilka jag uppfostrade tvenne, under det de andra sprungo vilda omkring i skogen, hvaraf jag sedan hade förargelse, ty de smögo sig ofta in hos mig, och bestulo mig så oförskämdt, att jag såg mig tvungen utrota största delen af denna tjuffamilj.
De öfriga undveko slutligen mig och mitt hof, der jag lefde på en så lysande fot och icke längtade efter något annat än menskligt umgänge. Kort tid efteråt var jag likväl nära deran att få, mera sällskap än jag önskat.
Jag har redan omnämnt, att jag gerna velat ha pirogen i närheten af min vinterboning. Jag hade likväl ringa lust att derföre utsätta mig för nya faror, till följe hvaraf jag ofta bråkade min hjerna med förslager att föra den till mig; och en annan gång beslöt jag att alldeles umbära den.
Deremot hade jag mer än gärna återvandrat till den hafsudde, der jag, under min sista färd, besteg kullen, för att utforska kusten och strömmens riktning. Denna
