199
i början längs efter kusten, rakt fram till det ställe, der jag första gången ankrade med pirogen; men då jag nu icke behöfde tänka på min farkost, begaf jag mig ginaste vägen till den förr omnämnda kullen. Anländ dit, fäste jag mina blickar på hafsudden, hvilken jag ämnat kringsegla, och förvånades icke litet, då jag fann hafvet alldeles lugnt, utan att hvarken vid udden eller på något annat ställe upptäcka minsta tecken till hvirfvel eller ström.
Jag visste icke, hur jag skulle förklara denna förändring, och fortfor derföre med mina observationer, för att utröna, om icke törhända ebb och flod voro orsaken dertill.
Det dröjde icke länge, förr än jag visste hvad jag skulle tänka. Jag öfvertygade mig nemligen, att ebben, utgående från vester, och förenande sig med loppet af någon större flod, måste vara orsaken till strömmen, hvilken, allt efter häftigheten hos vindarna, som blåste antingen från norr eller vester, än nalkades, än aflägsnade sig från stranden.
Jag satt qvar på kullen ända tills mot aftonen, och då ebben inträffade, märkte jag åter en likadan ström som förra gången, endast med den skilnad, att den gick en timmes väg från stranden, hvaremot den under min olyckliga färd gick kusten så nära, att den bortförde mig med sig, hvilket i närvarande ögonblick icke skulle ha inträffat.
Af denna iakttagelse slöt jag, att det icke blifvit svårt för mig att komma tillbaka, endast jag iakttagit förändringarna i tidvattnet.
