204
gycklade för mig de gräsligaste taflor och gjorde mig så förvirrad, att jag icke förutsåg annat än olyckor.
28.
Fruktans dagar.
Jag visste icke hvad jag skulle tro om det spår jag sett, och hvilket hos mig injagade en sådan förskräckelse; jag inbillade mig till och med stundom, att det härledde sig från den onde anden sjelf, och denna förmodan stödde jag på följande grunder:
Huru kan väl ett annat väsande med menskliga former hafva kommit till denna ö? Hvar skulle väl den farkost blifvit af, hvarpå det kommit? Hvarföre finnes blott detta enda fotspår? Och huru är det möjligt, att en menniska kunnat beträda denna ö?
Å andra sidan råkade jag likväl i samma förlägenhet, när jag frågade mig, hvarföre den onde på ett sådant ställe skulle hafva antagit mensklig form, utan något annat ändamål än att lemna ett fotspår efter sig, hvilket icke en gång kunde vara något ändamål, efter han icke kunnat vara säker, att jag skulle få se detta spår.
Jag öfvergaf slutligen all tanke derpå, och spåret tillskref jag nu vida farligare varelser, nämligen vildarna från det gent emot liggande fasta landet.
Jag förmodade, att deras piroger blifvit drifna af vidriga vindar och strömdrag samt kastade mot min ö; men att, sedan de satt foten i land här, de åter vändt
