205
om, emedan de tvifvelsutan hade lika liten lust att stanna qvar på denna öde ö, som jag att se dem hos mig.
Under det jag grubblade häröfver, tackade jag på samma gång himmelen, att jag icke varit i granskapet, då vildarne gjorde sin påhelsning, och att de icke sett min farkost; ty i sådant fall skulle de naturligtvis slutit, att ön vore bebodd och deraf törhända föranleda att sträcka sina efterforskningar ända till min boning. Fasansfulla föreställningar bestormade nu min själ; jag inbillade mig, att de upptäckt pirogen, deraf slutit till att det funnos innevånare på ön, och att de snart skulle återkomma ännu manstarkare, för att uppäta mig; undgick jag dem äfven, skulle de likväl hitta rätt på mina anläggningar, förstöra mina åkerfält och bortföra min gethjord, hvarigenom jag lemnades ett rof åt hungersdöden.
På sådant sätt slocknade i mitt hjerta hvarje religiös känsla och all min fordna förtröstan till Gud, som grundlagts genom de många och underbara bevisen på Hans godhet för mig. Liksom skulle den, hvilken intill detta ögonblick födt mig på ett så obegripligt sätt, ej äfven ega makten att vårda det goda, hans frikostighet mig beskärt.
Plågad af dessa oroliga bekymmer, förebrådde jag mig, att icke ha sått mer spannmål, än som behöfdes för ett enda år; liksom intet olycksöde kunnat komma emellan och förstöra mitt utsäde, innan det mognat till skörd. Jag fann denna förebråelse så grundad, att jag för framtiden beslöt förse mig med trenne års behof, på det jag icke af en tillfällig händelse skulle utsättas för faran af brödbrist.
