207
ovilkorliga pligt, att foga mig efter Hans vilja. Jag vore i sådant fall icke mindre förpligtad, att sätta hela mitt hopp på Honom och med förtroende öfverlemna mig åt ingifvelserna och verkningarna af Hans eviga försyn. Dessa tankar sysselsatte mig icke allenast timmar och dagar, utan hela veckor och månader. Närmaste följden af desamma var denna: En morgon, det var ännu helt tidigt, låg jag i min säng, oroligt grubblande öfver vildarnes ankomst till min ö och högst nedslagen öfver denna händelse, då jag på en gång ihågkom den Heliga Skrifts Ord: “Åkalla mig i nödens tid, och jag skall hjelpa dig, och du skall prisa mig.“
Jag steg oförtöfvadt upp, icke allenast med ett gladt och förtröstansfullt hjerta, utan äfven med föresats att af hela min själ bedja Gud om min befrielse. Sedan jag slutat min bön, slog jag upp bibeln, och läste dervid följande ställen: Tjena Herran och var vid ett godt mod, och Han skall stärka ditt hjerta; jag säger dig, tjena Herran!“ Det är mig omöjligt att beskrifva, huru mycket dessa ord höjde mitt mod. Uppfylld af tacksamhet lade jag ihop boken, och var, åtminstone i ett hänseende, icke mera nedslagen.
Midt under dessa tankar, grubblerier och betraktelser föll det mig in, att det kanske var endast ett hjernspöke, som oroade mig, och att det fotspår jag sett, till slut törhanda vore mitt eget.
Äfven denna föreställning bidrog mycket till mitt lugnande, och jag försökte nu öfvertala mig sjelf, att saken vore en förvillelse, till hvilken mina egna fotspår gifvit anledning. Kunde jag icke ha tagit denna väg, då jag gick till eller ifrån min pirog?
