11
alla vidare recidiver, ty så kallade jag dem, och inom fem till sex dagar hade jag så fullkomligt besegrat mitt samvete, som en ung, lättsinnig menniska, hvilken beslutat qväfva hvarje inre förebråelse, kan önska sig. Dock var mig ännu en pröfning förbehållen; försynen hade beslutit, att beröfva mig hvarje förevändning till undskyllan. Som jag icke ville erkänna den sista händelsen för någon befrielse ur en dödsfara, skulle den nästföljande blifva så förfärlig, att äfven den mest förhärdade ibland oss måste tillstå farans storlek och anropa himmelen om förbarmande.
Sjette dagen efter vår afresa inlupo vi på Yarmouths redd. Som vädret varit lugnt och vinden emot, hade vi efter stormen endast hunnit tillryggalägga en obetydlig sträcka. Här funno vi oss nödsakade att kasta ankar; och som vinden ännu var vidrig, d. v. s. sydvestlig tillbragte vi der sju till åtta dagar, under hvilka flera fartyg anlände från Newcastle, för att gå till ankars på samma redd, hvilken tjenar till en gemensam tillflyktsort för alla de fartyg, som afvakta gynnande vind, för att uppnå Themsen.
Emellertid skulle vi detta oaktadt icke ha legat der så länge, utan, gynnade af floden, farit uppför strömmen, såvida icke vinden varit för stark, och om den icke på fjerde eller femte dagen blåst med den yttersta häftighet vid vår station. Då likväl redden ansågs för lika så god som en hamn, ankarplatsen icke lemnade någonting öfrigt att önska, och vårt kabeltåg var ytterst starkt, så slog vårt manskap ifrån sig alla bekymmer och tillbringade, utan minsta fruktan för fara, sin tid i sorglös ro och glädtighet, såsom det öfverallt är brukligt
