212
boning en skogsdunge, som till den grad sammanväxt, att den i sjelfva verket blifvit ogenomtränglig. Säkerligen skulle ingen ha tänkt på att bakom densamma söka någonting, allraminst en mensklig boning.
Som den icke hade någon öppning, begagnade jag nu tvenne stegar för att komma ut och in. Med tillhjelp af den första klef jag upp på ett icke särdeles högt ställe af klippan, der det fanns rum att fästa den andra; och sedan jag derefter borttagit dem båda, var ingen menniska i stånd att nå mig, utan att bli sårad. Hade fienden äfven kommit så långt, skulle han i alla fall befunnit sig utom min yttre förskansning.
På sådant sätt träffade jag alla de förberedelser till mitt försvar, som menskliga klokheten var i stånd att inge mig; och af det följande skall läsaren finna, att de icke voro utan nytta för mig.
Under dessa arbeten försummade jag likväl icke mina öfriga angelägenheter. Jag sysslade isynnerhet med min lilla gethjord, hvilken icke allenast tillfredsställde ögonblickets behof, utan var mig i allo tillräcklig, hvarföre jag såväl sparade min ammunition, som befriades från jagtens mödor.
För att icke gå miste om dessa fördelar, funderade jag länge både härs och tvärs, till dess jag slutligen beslöt välja mellan följande alternativer. Det första bestod deri, att utsöka en annan passande plats, och der gräfva en underjordisk håla, i hvilken jag nattetiden ville instänga mina getter; det andra deremot afsåg, att kringgärda två eller tre, på olika håll belägna, och i möjligaste måtto undangömda ställen, och på hvartdera af dem instänga ungefär ett halft dussin getter, på det
