214
Skaparen, åtminstone icke med den lugna undergifvenhet, hvarvid jag förr varit van. Och när jag bad till Gud, skedde det endast i den största nedslagenhet och sinnesförvirring, ty jag tänkte icke på annat, än de faror som hotade mig, och väntade hvarje afton, att påföljande morgon bli mördad och uppäten.
Sedan jag undangömt en del af mitt lilla lefvande munförråd, genomsökte jag på nytt ön, för att upptäcka en lika lämplig plats, åt hvilken jag kunde anförtro en ny del af detsamma.
En dag, då, jag mer än som hittills varit fallet, nalkades vestra kusten af ön och lät mina blickar kringsväfva på hafvet, trodde jag mig på långt håll varseblifva ett fartyg.
Efter hvad jag förut nämnt, hade jag funnit några kikare om bord på fartyget, men de lågo nu hemma hos mig, och det föremål jag såg, var så aflägset, att jag icke kom till någon visshet, ehuru jag oafbrutet fortfor att fixera det.
Om det således var en båt eller ej, kunde jag icke utröna; och då jag gick ned från kullen, på hvilken jag stått, försvann det ur min syn. Jag tänkte icke heller mera derpå, men beslöt, att dädanefter icke gå hemifrån utan att medhafva kikare.
Sedan jag kommit ner till foten af kullen, d. v. s. till yttersta ändan af ön, der jag förut icke varit, öfvertygade jag mig, att menskliga fotspår på ön icke vore någonting så märkvärdigt, som jag i början inbillat mig.
Hade jag icke genom en besynnerlig Försynens skickelse lidit skeppsbrott på den sidan af ön, dit vildarne aldrig kommo, så skulle jag lätteligen funnit det
