216
Gud, att han låtit mig födas långt ifrån så afskyvärda varelser, och för den tröst han förlänat mig i en af mig å ofta otacksamt kallad olycklig, belägenhet. Huru mycket borde jag likväl ej tacka honom derför, i stället att beklaga mig, synnerligast för det han uppehållit mig i min olycka genom erkännandet af hans allmakt och hoppet på hans hjelp; en lycka, vida öfvervägande alla de lidanden, jag utstått och törhanda äfven finge att utstå.
Uppfylld af sådana känslor, återkom jag till mitt “slott“, der jag mycket lugnare än hittills började öfverväga min ställning. Jag insåg nemligen, att vildarne aldrig kommo till ön, i afsigt att det göra något byte, då de tvifvelsutan hvarken saknade eller behöfde öns alster och lika så litet hoppades finna någonting, sedan de troligtvis förut undersökt den, utan att upptäcka några föremål för deras lystnad. Hade jag icke utomdess lefvat här aderton år, utan att se till en enda af dem?
Det enda jag hade att iakttaga, var, att ständigt hålla mig så undangömd som möjligt, såvida jag icke skulle varseblifva andra menskliga varelser än dessa kannibaler.
Min afsky för dem och deras onaturliga plägseder gjorde mig för en längre tid dyster och grubblande, och under de följande tvenne åren gick jag icke en enda gång utom mitt distrikt. Med mitt distrikt menar jag här mina tre anläggningar, eller mitt slott, mitt landställe och de båda gethagarna, till hvilka sednare jag begaf mig endast för djurens skull, emedan jag till en sådan grad afskydde vildarne, att jag fruktade deras åsyn lika mycket som sjelfva den ondes.
