217
Under hela denna tid gick jag ingen enda gång till min pirog, men funderade på, att bygga mig en annan; ty jag vågade icke omsegla ön i denna båt, för att föra den till mitt grannskap, af fruktan att på hafvet möta några af vildarne. Jag visste ju endast för väl hvad öde som väntade mig, ifall jag hade olyckan att råka i deras händer.
Tiden, i förening med öfvertygelsen, att jag icke behöfde frukta att bli upptäckt, skingrade efterhand min ångest, och jag började åter mitt fordna lugna lif, med den skilnaden likväl, att jag nu gick försigtigare till väga, hade ett vaksamt öga på allt och icke lossade något skott, på det icke mina fiender skulle höra det, i händelse de just derunder varit på ön.
Det var min stora lycka, att jag försett mig med tama getter, och derigenom befriades från nödvändigheten att jaga dem i skogarna. De jag sedermera fångade, togos i fällor; ty under hela två åren lossade jag icke ett enda skott, ehuru jag derföre aldrig gick ut utan min bössa. Af de tre pistoler, jag fann på fartyget, bar jag nästan alltid två i min gördel. En af mina stora, likaledes från fartyget hemtade värjor, hade jag polerat och lät den nu paradera på mig i ett getskinnsgehäng.
När jag någon gång begaf mig hemifrån, såg jag verkligen förfärlig ut, i synnerhet när man till min förra beskrifning på min person tänker sig de båda pistolerna och den långa pampen, som hängde till venster utan balja.
En tid bortåt gick allt sin vanliga jemna gång, och med undantag af mina försigtighetsmått, förde jag ett, som fordom, stilla och fredligt lif. Allt mer och mer
