218
insåg jag, huru litet min belägenhet förtjent kallas olycklig, i jemförelse med andra, ja, till och med många, i hvilka jag kunnat komma, såvida det varit Guds vilja.
Menniskorna skulle äfven i allmänhet mindre knota, öfver sin belägenhet, hvilken den än måtte vara, i fall de jemförde den med deras, som blifvit ännu mindre gynnade af ödet, i stället att oupphörligt fästa den afundsjuka blicken på lyckligare förhållanden.
Jag kan med skäl säga mig då icke ha saknat mycket af hvad jag kunnat kalla oumbärligt; derföre tror jag äfven, att förskräckelsen öfver vildarne och omsorgerna för mitt försvar, så till vida förslöade min uppfinningsförmåga, som jag nästan icke mer tänkte på anskaffandet af nya beqvämligheter.
Jag förglömde till och med mitt goda project, att förvandla en del af min säd till malt, för att deraf brygga mig dricka, ehuru detta i det hela var ett underligt infall, hvilket jag ofta ansåg enfaldigt, då jag i och för dess realiserande saknade så många oundgängliga förnödenheter. För det första hade jag inga fat, på hvilkas förfärdigande jag, efter hvad redan blifvit berättat, förgäfves användt så många dagar, veckor, ja, månader. Vidare fattades mig humla och jäst, samt slutligen en kittel att deri koka mitt dricka. Hade imellertid vildarne icke varit, skulle jag det oaktadt vågat försöket; ty jag gaf mig sällan, förr än jag, hvilka svårigheterna än voro, drifvit igenom mina en gång påbegynta företag.
Nu hade likväl min inbillningskraft fått en helt annan riktning; ty natt och dag tänkte jag endast på möjligheten, att kunna döda något af dessa odjur, midt
