220
Häröfver grubblade jag en lång tid, ty hela planen intresserade mig till den grad, att jag till och med i sömnen sysselsatte mig med den och drömde att jag slogs med vildarna.
Mitt hat till dem gick så långt, att jag verkligen under flera dagar såg mig om efter ett ställe, som kunde duga till bakhåll, ja, jag besökte ofta till och med deras offerplatser, för att göra mig rätt hemmastadd med lokalen. Under sådana ögonblick glödde jag af hämdlystnad och tänkte icke på annat, än att låta trettio eller fyratio af dem springa öfver klingan.
Slutligen upptäckte jag en i alla afseenden lämplig plats vid foten af den förr omnämnda kullen, der jag med största trygghet kunde invänta deras piroger, och, innan de ännu hunnit fram till stranden, obemärkt smyga mig bakom träden, af hvilka ett var så ihåligt, att det kunde rymma mig.
Derifrån kunde jag åskåda deras ohyggligheter och sigta åt deras hufvuden, när de väl hunnit rota sig tillsammans, då jag äfven för hvart skott med säkerhet skulle kunna råka tre eller fyra af dem.
I fast beslut, att här utföra mitt förehafvande, iordningssatte jag de båda musköterna och min vanliga jagtbössa samt laddade de förstnämnda med tvenne stång- och fyra pistolkulor. I jagtbössan lade jag en handfull grofva hagel och i hvar och en af pistolerne fyra stycken kulor. Härförutan försåg jag mig med ammunition för en andra och tredje laddning samt beredde mig att, sålunda rustad, gå i fält.
Sedan jag sålunda ordnat och utfört min plan för fälttåget, begaf jag mig regelmässigt hvarenda morgon
