12
till sjös. Men på åttonde dagen stegrade sig vindens häftighet till en förfärlig grad, och vi lade alla hand vid arbetet, drogo in alla segel och förkortade masterna, för att lätta fartygets rörelser så mycket som möjligt. Mot middagstiden gick sjön utomordentligt högt, backen sänkte sig, flera vågor instörtade i fartyget och emellanåt tyckte vi ankaret lossna från botten. Då befallde kaptenen, att kasta nödankaret, och vi läto kabeln löpa.
Redan tjöt stormen på det gräsligaste, och jag såg till och med ångest och förskräckelse i matrosernas ansigten. Ehuru kaptenen oupphörligt sörjde för fartygets bevarande, hörde jag likväl, då han under sitt springande fram och åter en gång kom mig nära, att han sagta utropade: Herre Gud, förbarma dig öfver oss! Vi äro allesammans förlorade! Under den första förvirringen låg jag försänkt i en dof vanmakt, utsträckt på golfvet i matrosernas hytt, och jag förmår icke skildra mitt själstillstånd. Jag kunde icke mer öfverlemna mig åt den ånger, jag så uppenbart trampat under fötterna, och mot hvilken jag förhärdat mig. Jag trodde mig ha öfverstått dödens faser, och att det sednare ovädret icke en gång skulle kunna jemföras med det förra. Men då kaptenen sjelf, som jag nyss anförde, tätt bredvid mig utropade: “vi äro allesammans förlorade!“ då greps jag af en dödlig ångest; jag skyndade ut och såg mig omkring. Dittills hade jag aldrig skådat någonting så fasansfullt; sjön vräkte himmelshögt, och i hvarje ögonblick tycktes de upproriska vågorna vilja sluka oss. I besättningens blickar, låg endast jemmer och oro. Tvenne svårt lastade fartyg, som lågo icke långt ifrån oss, hade kapat masterna, och vårt folk skrek, att ett
