Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/250

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

221


till toppen af kullen, som låg ungefär tre mil från mitt slott, för att speja, om icke några piroger ställde sin kosa till ön.

Efter trenne månaders fåfäng väntan blef jag emellertid trött på dessa enformiga vandringar. Och under hela denna tid hade jag ej heller varseblifvit det minsta, hvarken på stranden eller på oceanen, så långt jag kunde se med min kikare.

Mitt beslut stod lika fast, och jag tyckte mig ännu vara lika hågad, att ondskefullt mörda trettio eller fyratio värnlösa vildar, för ett brott, hvarpå det, hittills icke fallit mig in att tvifla, emedan min vrede genast i början uppflammade vid afskyn för de barbariska plägsederna hos ett folkslag, det Gud i sin vishet tycktes ha tillåtit, att styras endast af föraktliga och vanärande passioner, till följe hvaraf de sålunda törhanda under århundraden hyllat ett bruk, som genom tradition öfvergått till dem, och hvartill endast en af himmelen alldeles öfvergifven, af satanisk förhärdelse styrd onatur, kunde förleda dem. Men då jag, som sagdt, började tröttna på dessa dagliga och ändamålslösa utfärder, ändrade sig småningom mina åsigter, och jag öfverlade med större lugn och kallare blod, i hvilket ursinnigt företag jag ämnade störta mig.

Hvilken rätt hade då jag, att upphäfva mig till domare, till hämnare af förbrytelser, dem Gud i sin oändliga vishet icke under århundraden bestraffat, på det att dessa varelser på sätt och vis skulle bli verkställarne af hans eviga domar? De hade ju icke på minsta vis förolämpat mig; anstod det mig således, att blanda mig i deras förehafvanden?