222
Af denna tankegång upprann den följande: Huru kan jag veta, hvad som i detta egna fall bör tillskrifvas den Eviges beslut? Det synes tydligen, att dessa varelser icke anse sig brottsliga; deras samvete fördömer ingalunda dessa plägseder och gör dem inga förebråelser derför.
De veta icke, att de handla orätt, och hafva visst icke för afsigt, att trotsa den gudomliga rättvisan, hvilket likväl är händelsen vid våra flesta synder. I deras ögon är det lika litet ett brott, att döda en krigsfånge, som det i våra är att slagta en oxe; och de anse det lika litet för orätt att äta menniskokött, som vi göra oss samvete af att äta fårkött.
Slutsatsen af detta räsonnement var, att jag hade orätt, och att detta folkslag icke, såsom jag uttalat förkastelsedomen öfver dem, med större skäl förtjente att kallas mördare, än de kristna varelser, hvilka icke sällan döda sina krigsfångar, eller utan nåd och förbarmande låta hela härar springa öfver klingan, oaktadt dessa nedlagt vapen och gifvit sig fångna.
Oansedt det omenskliga i plägseden, att uppäta hvarandra, föll det mig nu in, att detta egenteligen icke rörde mig. Vildarne hade icke förolämpat mig. Syftade de åt mitt lif, eller såg jag mig tvungen att draga svärdet till mitt sjelfförsvar, blefve detta en helt annan sak; men då de icke kunde se mig, och icke ens engång visste, att jag fanns till, så kunde de ej heller hysa några fiendtliga afsigter mot min person. Följaktligen var det orätt af mig, att vilja mörda dem.
Det skulle hafva varit endast ett rättfärdigande af de grymheter, spaniorerne tilläto sig i Amerika, då de
