224
undangömd som möjligt, och att utplåna hvarje spår, som kunde ge anledning att förmoda en mensklig varelses vistande på ön.
Religionen förenade sig här med klokheten, för att öfvertyga mig, att jag öfverskridit gränsen för mina pligter, då jag utkastade planen till utrotandet af varelser, hvilka i hänseende till mig voro alldeles oskyldiga. Hvad deras brottslighet beträffade, borde den betraktas som dem rörande, och mig anginge den alldeles icke. För folkslags förbrytelser mot folkslag funnos nationalstraff; och det vore himmelens ensak, att tukta dem, som offentligt förolämpade honom.
Allt detta syntes mig så klart, att jag kände den renaste tillfredsställelse öfver mitt undgående af en handling, som, efter hvad jag rätteligen insåg, varit icke mindre brottslig, än ett uppsåtligt dråp.
Knäfallande tackade jag Gud, för det han frälst mig från denna blodskuld, och bad honom af innersta hjerta, att förläna mig sitt allsmäktiga beskydd, på det jag hvarken måtte falla i barbarernas händer, eller förgripa mig på dem, såvida icke mitt sjelfförsvar det fordrade.
I denna sinnesstämning tillbragte jag nära ett år. Jag tänkte så litet på ett tillfälle att öfverfalla vildarne, att jag under hela denna tid icke en enda gång gick upp på kullen, för att se mig om efter dem, och för att erfara om de gjort någon påhelsning vid ön; ty jag fruktade för frestelsen att angripa dem, ifall ett gynnande tillfälle erbjudit sig.
Jag förde endast min båt till östra kusten af ön och fastgjorde den i en liten vik, vid foten af några höga
