225
klippor, dit jag kunde vara öfvertygad, att vildarne icke skulle komma med sina piroger. Tillika med båten medförde jag alla de persedlar, som hörde till den, nemligen en mast, ett segel och den jernklump, jag gaf namn af ankare.
Utomdess höll jag mig, som sagdt, mer än någonsin undangömd och lemnade icke oftare mitt tält, än då mina utgöromål det fordrade. Dessa sednare voro inga andra, än att mjölka mina getter och att se om min lilla hjord, som var skyddad för all fara, sedan jag inqvarterat den på andra sidan af ön, ty så mycket var säkert, att vildarne icke kommo till ön, för att der söka något, och att de således aldrig aflägsnade sig från kusten, ja, jag tror nästan, att de voro lika så ofta på ön, sedan min fruktan för dem gjort mig så försigtig.
Min fruktan gick nemligen så långt, att jag icke en gång vågade slå in en spik, eller hugga omkull ett träd, och ännu mindre lossa ett skott, på det icke ljudet deraf skulle fästa någon lyssnares uppmärksamhet. När jag gjorde upp eld skedde det under den största försigtighet, emedan röken, som på dagen kunde ses på långt håll, lätt kunnat förråda mig. Jag hade derföre äfven förlagt alla de fabrikationer, hvartill jag begagnade eld, såsom t. ex. mina lerkärl och tobakspipor, till skogen, der jag efter någon tid till min stora förtjusning upptäckte en naturlig håla. Jag vågar tryggt påstå, att hvarken en vilde eller någon annan menniska skulle haft nog mod att att gå in i den, såvida de icke känt ett lika stort behof af en säker tillflyktsort, som jag.
Ingången till hålan låg vid foten af en stor klippa, der jag var sysselsatt med fällandet af några större träd, för att deraf bränna kol.
