226
Innan jag går vidare, anser jag mig böra förklara, hvartill jag använde dessa kol. Efter hvad jag redan nämnt, vågade jag icke mer göra upp eld i närheten af min boning; men som jag icke kunde lefva utan mitt kokta kött och mitt bröd, föll jag på den idén, att förbränna ved i gropar, betäckta med torf, hvilket jag hade sett göras i England. Sedan veden en gång tagit riktigt eld, släckte jag ut den och erhöll derigenom kol, hvilka jag sedan transporterade hem till mig, då jag icke mer behöfde frukta, att röken skulle sqvallra om min närvaro på ön.
Under det jag således var sysselsatt med trädfällning, upptäckte jag bakom några tätt sammanvuxna buskar ett slags fördjupning, och blef nyfiken att undersöka det inre af den.
Efter att med temmelig svårighet ha inkommit i hålan, fann jag den stor nog att kunna rymma tvenne upprätt stående personer, men tillstår, att jag ganska hastigt drog mig tillbaka, då mina blickar i djupet af hålan mötte tvenne stora blixtrande ögon. Jag visste icke, om de tillhörde en ond ande eller någon mensklig varelse, men var också i förstone alldeles för rädd att anställa någon närmare undersökning.
Sedan jag emellertid fått hemta mig något, kallade jag mig en narr, och sade till mig sjelf, att en sådan fruktan vore skam af en karl, sedan han tillbragt tjugo år på denna ö; och säkert fanns ingen varelse i hålan, som kunde se värre ut än jag sjelf. Jag fattade derföre mod, tog en brinnande tjärvedssticka och rusade in i hålen. Knappt inkommen, förskräcktes jag nästan likaså mycket som första gången; ty jag hörde en djup
