227
suck, liksom från en lidande varelse, derefter afbrutna toner, liknande till hälften utsagda ord, och slutligen åter en djup suck.
Jag drog mig nu undan med en sådan fasa, att jag kallsvettades, och hade jag haft en mössa på hufvudet, skulle den säkerligen blifvit aflyftad af mitt, likt borst uppstigande hår. Men jag samlade åter hela min själsstyrka och hemtade en viss tröst af tanken, att Gud vore allsmäktig och allestädes närvarande, hvarföre han äfven här förmådde skydda mig.
Åter gick jag fram, och nu varseblef jag vid skenet från min fackla en på marken liggande, gammal, stor getabock, som tycktes kämpa med döden.
Jag stötte till honom lite med foten, för att se, om jag skulle få ut honom, men sedan han försökt stiga upp, föll han åter omkull. Det föll mig då in, att han, så länge en lifsgnista ännu fanns qvar i honom, gerna kunde få bli qvar der han var, för att möjligen skrämma vildarne, liksom han skrämt mig, ifall dessa skulle djerfvas inträda i den hemska hålan.
31.
Vildarnes fest.
Jag började nu nyfiket se mig omkring och fann hålan vara helt liten; den hade ungefär tolf fots diameter och en oregelbunden form, emedan naturens hand skapat den. Längst bort i hålan märkte jag likväl
