13
annat icke långt från oss befintligt nyss sjunkit för ankaret. Tvenne andra skepp, som blifvit lösryckta från sina ankaren, drefvo utan master och segel vind för våg utanför redden. De lättare fartygen bergade sig bättre. Två eller tre af dem, som drefvo af för vinden, gingo tätt förbi oss, och seglade endast med bogsprötseglet för vinden.
Mot aftonen bad en skeppsofficer och högbåtsmannen kaptenen på det enträgnaste, att låta kapa fockmasten. Denne ville icke i början höra talas derom; men då högbåtsmannen på det bestämdaste försäkrade, att skeppet skulle förlisa, ifall detta icke verkställdes, gaf han slutligen sitt bifall. Sedan förmasten blifvit afhuggen, fick skeppet så häftiga stötar genom stormastens vacklande, att man såg sig nödsakad kapa äfven denna.
Man kan lätteligen bedöma, i hvilket tillstånd jag, såsom ung sjöman, måste vara, isynnerhet efter den förskräckelse, hvari den första stormen redan hade försatt mig; så mycket jag likväl kan påminna mig, var tanken derpå, att jag förkastat den första, uppriktiga ångern, och återkommit till mitt ursprungliga, dåraktiga beslut, tio gånger pinsammare än döden. Denna känsla, i förening med stormens faser, bragte mig så utom mig sjelf, att jag icke finner ord, för att beskrifva min sinnesstämning. Det värsta återstod dock ännu; stormen fortfor med ett sådant raseri, att sjelfva matroserna tillstodo sig icke ha upplefvat dess make. Várt fartyg var visserligen i godt skick, men svårt lastadt, och sjönk derföre så djupt ned i vattnet, att skeppsfolket hvart ögonblick skrek att vi skulle gå under. I visst hänseende
