232
Den förfärligaste ångest intog mig vid denna anblick; jag stannade tvärt och vågade mig icke ur stället, af fruktan att bli öfverfallen. Sedan jag emellertid besinnat, att jag icke vore rätt säker någorstädes ute på fria fältet, återvände jag hastigt till mitt slott, der jag på allt satt sökte förläna de mig omgifvande yttre föremålen ett vildt utseende, samt drog in stegen öfver vallen.
Härefter beväpnade jag mig och satte mig i försvarstillstånd. Jag laddade alla mina gevär och alla mina pistoler, i det fasta beslut, att försvara mig till sista blodsdroppan.
Sedan jag tillbragt tvenne långa timmar i den oroligaste väntan, blef jag otålig och började längta efter, att få närmare reda på vildarnes förehafvande.
Jag stillade likväl ännu en stund min nyfikenhet; men sedan jag öfverlagt hvad jag borde göra, blef det mig omöjligt att uthärda denna ovisshet. Jag uppreste derföre min stege mot den sida af klippan, der det fanns ett litet plan på henne, drog upp den efter mig, reste den på nytt, och anlände på sådant sätt till spetsen af klippan. Här nedlade jag mig på magen och tog fram min kikare.
Genast varseblef jag icke mindre än nio vildar, sittande omkring en liten eld, men icke för att värma sig, ty hettan var redan odräglig, utan, som jag förmodat, för att tillreda en gräslig måltid af det menniskokött, de medfört till ön; om i lefvande eller dödt tillstånd, det visste jag icke.
De voro komna i tvenne piroger, som lågo vid stranden, och som ebben nu inträdt, tycktes de endast afvakta flodens återkomst, för att bege sig på hemvägen.
