233
Man kan lätteligen göra sig ett begrepp om min bestörtning vid åsynen af detta skådespel, isynnerhet då man besinnar, att det försiggick på min sida af ön.
Jag insåg likväl att de icke gerna kunde komma oftare än vid ebbtiden, hvarföre jag under hela flodtiden, utan all fara kunde vistas ute, såvida icke någon då redan vore kommen till ön. Denna öfverläggning föranledde mig att med större lugn återgå till min skörd.
Det gick också, som jag hade beräknat; ty så snart floden var inne, såg jag dem stiga i pirogerna och ifrigt ro från ön. Här bör jag likväl icke förglömma den omständigheten, att de vid pass en timma före deras affärd uppförde en dans, hvarunder jag, med tillhjelp af min kikare, kunde noga iakttaga alla deras ställningar och åtbörder. Jag fann då, att de vore alldeles nakna.
Så snart de inskeppat sig, lemnade jag mitt gömställe, med tvenne musköter på axeln, ett par pistoler i bältet och min blanka sabel vid sidan, och ilade så skyndsamt som möjligt till kullen, hvarifrån jag allraförst fick se dem.
Då jag efter tvenne timmars tröttsam vandring anländt dit, märkte jag, att ännu trenne andra piroger måste ha varit vid ön. Jag riktade nu kikarn utåt hafvet och såg dervid äfven fem piroger ställa sin kosa till fasta landet.
Jag gick nu ner till stranden, men hvilket förfärligt skådespel mötte icke der mina ögon! Benknotor och stycken af människokött lågo i den rysligaste oordning bland blodlefrar och innanmäten efter de likar, dem de med kannibalisk glupskhet hade förtärt. Åsynen häraf uppfyllde mig med så mycken ovilja, att jag åter kände lusten vakna hos mig, att döda de
