234
första vildar, jag kunde möta, äfven om de vore aldrig så många.
32.
Ett nytt skeppsbrott.
Vildarne måste emellertid icke ofta ha farit till ön, ty mer än femton månader förgingo, innan de återkommo; åtminstone såg jag undertiden icke till minsta spår efter dem. Så länge regntiden varade, kunde jag vara säker, att de icke lemnade sitt hem, allraminst på en så lång färd. Det oaktadt tillbringade jag denna mellantid på ett högst ömkligt vis, ty fruktan för ett anfall plågade mig dag och natt, och jag kan försäkra, att väntan af en förestående olycka är långt plågsammare än sjelfva olyckan; isynnerhet när man saknar allt välde öfver sin ångest.
Under tiden förgick icke min mordlystna sinnesstämning, utan jag använde större delen af dagen till utfunderandet af planer, huru jag vid deras nästa ankomst skulle öfverrumpla och döda dem, isynnerhet om de, likasom förra gången, voro delade i tvenne partier.
Jag besinnade dervid ingalunda, att jag derigenom skulle bli en lika stor, ja, kanske större mördare, än de voro menniskoätare, ifall jag t. ex. i dag dödat ett dussin af dem, veckan derefter lika många och så hela vägen bortåt.
Nu insåg jag lyckan af att äga en så rik gethjord; ty jag vågade icke vid något tillfälle lossa ett skott,
