235
allraminst på den af vildarne besökta delen af ön, för att icke uppskrämma dem.
Törhända skulle de i sådant fall ha gripit till flykten, men då säkerligen efter några dagar återkommit i två till trehundra piroger, då mitt öde blifvit afgjordt.
Fem fjerdedels år förgingo likväl, innan jag återsåg någon af dem; men huru detta gick till, skall jag snart berätta. Det är väl möjligt, att de flere gånger under tiden varit på ön, men jag hade åtminstone icke sett dem.
Enligt min nogaste beräkningar, var det i Maj, under det 24 året af min vistelse på ön, som ett högst sällsamt sammanträffande egde rum dem och mig emellan, men härom skall jag vid lägligare tillfälle mera orda.
Min sinnesstämning var under dessa femton till sexton månader i högsta grad nedslagen. Jag sof oroligt, hade rysliga drömmar, och uppvaknade ofta i den förfärligaste ångest. Efter att under natten ha drömt, att jag dödat en eller flere af vildarne, plågade jag under dagen min hjerna med filosofiska undersökningar om det rätta eller orätta i en sådan handling.
Så till vida jag kunde förlita mig på min träkalender, i hvilken jag fortsatte att göra mina inskärningar, var det den sextonde Maj, som en häftig orkan utbröt och räckte hela dagen, i förening med täta blixtar och åskslag.
Ryslig var den derpå följande natten. Jag satt just derunder och läste i bibeln samt anställde allvarliga betraktelser öfver min ställning, då jag på en gång hörde en knall, lik dånet af ett på hafvet aflossadt kanonskott.
