236
Detta ljud medförde en helt olika öfverraskning för mig, än alla dem jag hittills upplefvat, ty det väckte himmelsvidt åtskiljda idéer i mitt hufvud. Med en otrolig hastighet sprang jag upp och hade inom få ögonblick satt min stege mot klippan, på hvars högsta punkt jag snart började mina efterforskningar.
Nästan i samma ögonblick jag uppkommit, varseblef jag på hafvet en ny blixt, som lät mig ana åter ett kanonskott, hvaraf äfven ljudet efter en half minut framträngde till mina öron, och lät mig sluta, att det blifvit lossadt på samma ställe, der min pirog en gång bortfördes af strömmen.
Att ett fartyg vore i sjönöd, blef nu intet tvifvel underkastadt, liksom att skotten troligen voro nödsignaler till ett annat medseglande fartyg, och jag hade dervid nog sinnesnärvaro att öfverlägga, att, om jag också icke kunde bistå de nödställde, skulle likväl de kunna bistå mig.
Jag ihopsamlade derföre all torr ved, som låg rundtomkring och gjorde deraf ett bål, som jag sedan antände. Det torra virket tog lätt eld och uppflammade högt, oaktadt vindens häftighet.
Jag tänkte nu, att om ett fartyg vore i grannskapet, det tvifvelsutan skulle se min eld; och så förhöll det sig äfven, ty vedhögen var knappt antänd, då jag redan hörde ett tredje kanonskott, som åtföljdes af ännu fler, och alla från samma punkt.
Ända till påföljande morgon underhöll jag min eld, och då det blifvit ljust, upptäckte jag på hafvet ett föremål, nära intill östra sidan af ön. Om det var ett
