239
blifvit räddad, på det jag fått någon att tala med, och hvarigenom jag kunnat hämta mod att lefva.
Aldrig under hela mitt eremit-lif hade jag så innerligt längtat efter umgänget med menniskor, aldrig så djupt, så bittert saknat det.
De menskliga passionerna hafva vissa hemliga källor, hvilka, när de erhålla ny näring af närvarande eller frånvarande föremål, dem vår inbillningskraft likväl förmår omskapa till närvarande, med sådan häftighet rycka vår själ till målet för dess önskningar, att omöjligheten af dessas uppnående blir oss ytterst odräglig.
Sålunda var äfven min önskan, att en enda menniska måtte ha blifvit vid lif, så innerlig och liflig, att jag väl tusende gånger upprepade orden: “ack, att endast en menniska blifvit räddad och kommit hit till ön!“
Jag blef dervid så upprörd, att jag slog ihop händerna, och mina fingrar knöto sig så våldsamt tillsammans, att jag ovilkorligt skulle krossat hvarje bräckligt föremål, som befunnit sig emellan dem; mina tänder skallrade och slöto sig derefter med sådan häftighet, att jag icke kunde få upp munnen på en lång stund.
Må naturforskare förklara dessa yttringar, deras orsaker och väsende; hvad mig beträffar, kan jag icke göra mer, än anföra sjelfva faktum, hvilket ständigt föreföll mig i högsta grad besynnerligt, utan att jag kunde göra mig reda derför.
Tvifvelsutan var det min häftiga trånad och styrkan i min föreställningsförmåga, som med så bjerta färger utmålade för mig den tröst, jag kunnat hämta af en mensklig varelse, hvilken varit kristen liksom jag.
