240
Men denna tröst var mig förnekad; dessa varelsers, eller mitt eget, eller kanske vårt ömsesidiga öde medgaf ingen förening oss emellan; och ända till sista året af mitt vistande på ön, var jag fullkomligt okunnig derom, huruvida någon af dem blifvit räddad ur skeppsbrottet.
Jag utsattes endast några dagar sednare för smärtan att finna liket efter en ung man, som blifvit uppkastad på stranden, icke långt från det förolyckade fartyget. Hela hans drägt bestod af en matrosjacka, öfver knäet öppna linnebyxor och en blå skjorta. Hvilken nation han tillhörde, blef mig omöjligt att utröna. I fickorna hittade jag tvänne piastrar och en tobakspipa.
Hafvet var nu lugnt, och jag försporde en särdeles lust att ro till vraket. Jag tviflade alls icke, att jag skulle finna åtskilliga för mig nyttiga saker om bord; men detta var icke egentliga anledningen, som drog mig dit, utan eggades jag fast mer af tanken, att der törhända finna en varelse, hvars lif jag kunde rädda och derigenom betydligt öka värdet af mitt eget.
Denna idé låg mig så mycket om hjertat, att jag icke hade någon ro, utan nödvändigt måste fara till fartyget. Jag öfverlemnade mig derföre i Guds hand, öfvertygad, att min oemotståndliga längtan säkerligen härrörde från en högre makt, och att jag handlade orätt mot mig sjelf, ifall jag motstod den.
