250
lifsuppehälle, och hvart du icke bör gå, för att icke bli uppäten.” Härvid uppvaknade jag, och var ännu alldeles genomträngd af det obeskrifligt glada intryck, jag i drömmen erfarit vid en så säker utsigt om befrielse. Men sedan jag återkommit till mig sjelf och funnit det hafva varit endast en dröm, blef jag åter i högsta grad nedslagen genom mitt ånyo dårade hopp.
Jag föreställde mig emellertid, att om jag kunde få tag i två till tre vildar, skulle jag lätteligen kunna göra dem till mina slafvar, ja, det skulle till och med icke bli mig svårt, att göra dem alldeles underdåniga och fullkomligt oskadliga för mig. Tanken derpå interesserade mig på det högsta; men ännu fanns ingen utsigt till dess realiserande, och mina fasta föresatser och planer voro öfverflödiga, emedan inga vildar syntes till.
Omkring halftannat år efter uppkomsten af dessa idéer, och sedan jag efter långvarigt grubblande funnit min plan skola bli ändamålslös, af brist på tillfälle, öfverraskades jag tidigt en morgon genom åsynen af icke mindre än fem piroger, hvilka alla lagt till på min sida af ön. Vildarne, hvilka de tillhörde, hade redan gått i land; men jag kunde icke se dem. Det stora antalet af piroger öfverändakastade alla mina mått och steg; ty som jag af gammalt visste, att alltid fyra till sex man färdades i hvarje båt, blef det nu något kinkigt för mig, att våga mig på en tjugu till trettio individer. Nedslagen och i den största förlägenhet, qvarblef jag derföre i mitt slott. Som likväl detta öfverallt hade samma krigiska utseende som förr, tilltrodde jag mig kunna afslå hvarje anfall, och brann af begär att visa min öfverlägsenhet. Efter att länge ha väntat
