Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/286

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

253


jag på den första och slog ner honom med bösskolfven, ty jag ville icke skjuta, af fruktan, att de andra skulle höra skottet, ehuru sådant icke gerna var troligt på ett så stort afstånd. Derefter nalkades jag den andra, men då jag kom närmare märkte jag honom vara beväpnad med en båge, hvilken han spände. Detta tvingade mig att gripa till offensiven, och jag sköt, samt fällde honom död på stället. Den arma flyktingen hade härunder stannat, men var till den grad förskräckt öfver knallen från min bössa, att han blef stående liksom förstenad och icke vågade sig hvarken fram eller tillbaka, ehuru han såg sig befriad från sina båda fiender. Emellertid tycktes han ännu böjd, att hellre fly längre bort, än nalkas mig, hvarföre jag på nytt ropade till honom och lät honom genom tecken förstå, att han borde komma till mig. Han förstod mig ganska riktigt och tog äfven några steg framåt, men stannade snart åter, darrande, liksom han väntat, att blifva affärdad på samma sätt, som hans båda fiender. Jag förnyade derföre mina tecken och sökte på alla möjliga vis lugna honom. Nu vågade han sig småningom allt längre fram, men kastade sig för hvart tionde steg på knä, liksom han velat visa mig sin tacksamhet för sitt lifs räddning.

Jag log mot honom och uppmanade honom med vänliga blickar att komma helt nära intill mig. Han gjorde detta slutligen, föll ännu en gång på knä, kysste marken, lade hufvudet mot jorden, fattade min fot och satte den på sitt hufvud. Härigenom tycktes han vilja lofva, att ständigt vara min slaf. Jag reste upp honom, visade honom vänskapsbetygelser och sökte på allt upptänkligt sätt inge honom mod. — Men mitt äfventyr var