255
jag äfvenledes genom tecken bifallit hans önskan, nalkades han den fallne och betraktade honom uppmärksamt samt tycktes vara försänkt i den största förvåning; derefter vände han honom än på den ena, än på den andra sidan, och undersökte hans sår. Kulan hade träffat honom midt i bröstet och gjordt ett litet hål, ur hvilket endast ringa blod flutit; troligen hade bloduttömningen banat sig väg inåt, ty han var och blef död. Härefter tog min vilde den fallnes båge och pilar och vände om till mig. Jag beslöt nu, att oförtöfvadt bege mig på hemvägen och lät vilden förstå, att han borde följa mig, emedan han kunde bli eftersatt af de fallnes kamrater.
Vilden besvarade detta med tecken, som tillkännagafvo hans önskan att begrafva de begge liken, på det icke någon af hans återstående fiender skulle varseblifva dem. Inom få ögonblick hade han äfven uppkastat en grop i sanden, som var stor nog att dölja den första, hvilken han äfven ditlade och öfvertäckte, hvarefter han förfor på samma sätt med den andre. Härtill tror jag han icke använde mer än en knapp fjerdedels timma. Efter slutadt arbete tog jag honom med mig, men icke till slottet, utan till min mera inåt ön liggande håla.
Sedan vi framkommit gaf jag honom bröd, drufvor och vatten, hvilket allt han ganska väl behöfde, i anseende till de stora ansträngningar, för hvilka han under de sista timmarne varit utsatt. Sedan han stärkt sig, lät jag honom förstå, att han borde lägga sig ned för att sofva, hvarvid jag pekade på ett lager af rishalm, öfver hvilket jag lagt ett täcke, och der jag sjelf understundom plägade hvila. Den arma varelsen lade sig och insomnade snart.
