256
Han var en lång, vacker, smärt och välväxt yngling och efter hvad jag tyckte, omkring tjugusex år gammal. Hans hållning var god, hans utseende hvarken dumdristigt eller vildt; i hans anletsdrag låg någonting särdeles manligt, men derjemte hade de en viss likhet med en europées milda drag, i synnerhet när han log. Håret var långt och svart, men icke krusigt; pannan hög och ren, ögat lifligt och fullt af eld; hans färg var icke svart, utan mörkbrun, men hade icke den gulaktiga kopparfärg, som utmärker Brasilianarne och andre af Amerikas infödingar; den närmade sig fastmer den mörka olivgröna, som ser bättre ut. Hans ansigte var rundt och fylligt, näsan liten, men icke platt som negrernes, munnen väl formad, läpparna smala, tänderna ypperliga, tätt slutna och hvita som elfenben. — Sedan han slumrat vid pass en half timma, vaknade han och lemnade hålan för att uppsöka mig, emedan jag gått ut att mjölka getterna, hvilka voro instängda ett stycke derifrån. Då han blef mig varse, sprang han hastigt fram till mig och kastade sig framstupa mot jorden, med alla tecken till den vördnadsfullaste tacksamhet, hvilken han tillkännagaf under de lifligaste åtbörder. Jag förstod honom i det närmaste och lät honom begripa, att jag var nöjd med honom.
