Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/291

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

258


undergifvenhet. Jag tog honom nu med mig upp på bergspetsen, emedan jag ville se, om fienderna farit ifrån ön. Sedan jag riktat kikaren, varseblef jag tydligt det ställe, der de uppehållit sig, men såg icke minsta spår efter dem eller deras farkoster. De hade således begifvit sig hem, utan att vidare bekymra sig om de båda dödade kamraterna.

Härmed åtnöjdes jag likväl icke, och som jag nu blifvit modigare samt till följe deraf äfven nyfiknare, beslöt jag fortsätta min rekognoscering. Jag tog derföre Fredag med mig, beväpnade honom med en sabel och med den fallne vildens båge, hvilken han begagnade särdeles väl, samt gaf honom slutligen en af mina bössor, hvarefter jag sjelf tog den andra. På detta vis utrustade, begåfvo vi oss till det ställe der vildarne huserat, i hopp, att erfara något närmare om dem. Vid framkomsten stelnade blodet i mina ådror, och mitt hjerta vände sig i bröstet, då jag märkte spåren efter deras ohyggliga framfart. Det var i sjelfva verket ett förfärligt skådespel, det vill säga för mig, ty på Fredag gjorde det icke minsta intryck. Marken var öfverallt besådd med menniskoben och dränkt i blod; här och der lågo halfstekta bitar af menniskokött, och det hela häntydde på en af de segerfester, hvilka de fira efter någon mot deras fiender vunnen slagtning. Bland annat såg jag trenne hufvudskålar, fem händer, fyra eller fem benknotor och en mängd andra kroppsdelar. Nu lät Fredag mig förstå, att vildarne här haft fyra fångar, för att uppäta dem; tre af dessa hade undergått sitt öde, och han sjelf hade varit den fjerde. Derjemte betecknade han, att en blodig slagtning ägt rum mellan dem och en nästgränsande